gazebook.blogg.se

Idag hittade jag pastellfärgade Non Stop. Och det gick inte att motstå!

Har ni tänkt på hur stor skillnad det kan vara mellan olika samtal? Med vissa människor skojar man och det är lättsamt och skämtsamt, och fast samtalet flyter utan problem lämnar det inga större spår i hjärnan. Och vid andra samtal blir varje ord viktigt och man når verkligen fram till varandra på djupet. Man kan känna hur samtalet startar en process i hjärnan, och efter samtalet känner man sig berikad.

Man tänker plötsligt nya tankar, ser saker ur nya perspektiv och känner att man har blivit lite klokare.

 

 

Mina elever håller på och samlar pengar till en klassresa i vår. De säljer burkar med kola, choklad, småkakor och en massa annat godis. Eftersom de ännu inte har ett konto där de kan sätta in sina pengar har jag tagit hand om deras pengar och låst in dem på en säker plats. Nu i helgen var jag tvungen att ta med mig närmare 10 000 kr för att kunna betala en av fakturorna. 

Jag plockade alltså ihop en rejäl bunt med sedlar och lade dem i en liten plastask som jag lade ned i min ryggsäck. När jag skulle springa in och handla lite mat ville jag inte släpa med mig min tunga ryggsäck, men jag vågade inte heller lämna kvar asken med alla pengar, så jag stoppade in asken innanför byxlinningen och drog ned tröjan så att det inte skulle synas att det putade.

Jag var livrädd att den lilla asken skulle glida ned längs benet och bli liggande på golvet utan att jag skulle märka det, men allt gick lyckligtvis bra.

 

Hoppas att det blir riktigt många som plockar ihop vettiga saker och lägger i en skokartong som kan lämnas till Skokartongsappellen . Det är ett enkelt sätt att glädja många människor. Ett underbart initiativ!

 

Efter ett par veckors åkande med vinterdäcken i bilen, men sommardäcken fastmonterade på bilen, med hjärtat i halsgropen när vägen har sett blank och hal ut och temperaturen har legat kring nollan, lyckades jag äntligen svänga in till en verkstad och få däcken bytta. Den stackars montören såg lite orolig ut när jag klev fram och tog ett foto på den nakna hjulaxeln. Han trodde kanske att jag kom från uppdrag granskning och skulle dokumentera ev fuskjobb, så han började i detalj berätta exakt hur slitna bromsbeslagen var.

Jag trodde för övrigt att det angivna priset var per bytt däck, så det var en positiv upplevelse att få överräcka bara en fjärdedel av de pengar jag hade stått och tummat på medan han jobbade med bilen. Vilken hjulklapp!

Min släkt har väldigt många Cecilior, både nu existerande och några som sitter uppe på ett moln och betraktar oss. Här är en namnsdagssång till alla!

 

Om man inte har något bättre för sig kan man ägna sig åt att lite tjurigt bli osams om hur en julkaktus ska vattnas egentligen. Hur mycket vatten den ska ha, och hur ofta kan bli en utdragen diskussion. När diskussionen verkar avta något kan man hälla nytt bränsle på det hela genom att ha olika syn på om den ska ha näring eller inte.

 

I värsta fall kan diskussionen bli så lång att kaktusen hinner torka ut och dö innan alla argument är uttalade.

Nu har jag förfinat min parkeringsteknik på min supersmala parkeringsplats, så nu ska jag snart söka jobb som sardinstuvare på en sardinfabrik.

 

Man hör ju så ofta att vinterdäck kan innebära skillnaden mellan liv och död! Det har jag verkligen tagit fasta på!

Jag har fyra mycket fräscha vinterdäck i bilen. Det känns så tryggt! Kanske att det skulle vara ännu bättre att montera fast dem på bilen? Kanske lite löjligt att köra omkring ytterligare en vecka med däcken inuti bilen?

Här kommer en bekännelse: Jag glömde ofta ge mina barn AD-droppar när de var bebisar! Eller ofta, ska jag väl inte säga, men tillräckligt ofta för att känna svår ruelse. Vilka hemska konsekvenser kan det ha orsakat? Fysiska besvär? Psykiska besvär? Störd nattsömn? Överkänslighet mot allehanda livsmedel? Höjdskräck? Torgskräck? Motvilja mot spenat? Allt är följden av min ansvarslösa glömska!

Det är lika bra att komma ut ur det skyddande skåpet och erkänna allt.

Jag hade inte alltid dubbla uppsättningar overaller på dagis, inte heller långa snören (att ha bakom nacken) på alla vantar, långt ifrån alla kläder var namnade, mina barn fick ibland (fast väldigt sällan) godis fast det inte var lördag och jag mutade dem med hoprullade pannkakor i en liten matlåda för att hålla dem på gott humör när jag släpade med dem på olika ärenden, eller till mitt jobb när jag var tvungen att fixa något extra på en helg.

Mitt föräldraskap har byggt på en kombination av vänligt uppmuntrande tillsägelser, tjat, utpressning, mutor, hot och lyckade förhandlingar där alla i slutändan blev vinnare.

Jag brukade även passa på att sjunga sånger och läsa sagor som jag tyckte extra mycket om så länge barnen var små och inte kunde protestera.

Ibland har barnen haft udda strumpor på sig, och kläder med spår av gamla blåbärsfläckar som inte gick att tvätta bort. 

Alla konstiga åkommor och beteenden som mina barn dras med kan bero på mig och mitt slarv!!!

 

 

Donna Juanita, med en suverän text!

Åsne Seijerstads bok om Breivik har fått väldigt positiva omdömen. Men jag kommer inte att klara av att läsa den. Vågar inte. Jag får lite ont i själen bara jag tänker på hans ondska och galenskap.

Eftersom det började kännas slipprigt att åka runt på vägarna var det dags att hämta vinterdäcken. De förvarades bakom en bod vid min systers sommarstuga. När jag åkte dit efter jobbet för att hämta däcken hade det börjat skymma, och min ficklampa i bilen var trasig. Så här såg det ut när jag skulle leta rätt på däcken:

Jag försöker verkligen att vara vidsynt och tolerant, men ibland känner jag att jag har djupt rotade fördomar. Det insåg jag till exempel när jag hade varit ute och fotograferat och klev in i hissen tillsammans med japanen som bor på våningen under mig. Vi pratade lite artigt under uppfärden, och så visade jag honom några av bilderna jag hade tagit. Han berömde mina bilder och sa att han tyckte att de var fina, och jag blev omåttligt stolt. Och när jag  rannsakade mitt undermedvetna hittade jag väldigt enkelspåriga tankar där jag grovt delade in japaner i karatesparkande stridisar, lojala arbetare som bor i kubikmeterstora övernattningslyor och kameraexperter. Några fler japaner fanns liksom inte att hitta där när jag rotade runt i fördomsträsket i mitt inre. Jag värderade hans åsikt väldigt högt, bara för att han var japan. Så fördomsfullt!

 

Det var ett så himla gulligt tjejgäng som satt och lekte på ett kalas igår. Jag bad dem sätta sig tillsammans så att jag skulle kunna ta ett kort på dem. De två lite större tjejerna satte sig med varsin lite mindre tjej i knät, och jag höll upp kameran och tryckte av. Och så glömmer man alltid att räkna med den otroligt långa fördröjningen innnan kortet knäpps! När jag tryckte på knappen satt alla tjejer fint och såg glada ut, men när kameran behagade att föreviga ögonblicket hade en tjej hittat en intressant leksak vid sidan av, och den andra lilla tjejen var på väg för att titta på leksaken, och trots att de båda lite större tjejerna slet hårt blev bilden så här!

Varje söndag packar jag ihop mina träningskläder och mitt badmintonracket och ger mig iväg till badmintonhallen för att slita hårt i en timme. Det finns även några tjusiga typer som har färgmatchade racketar och revärer på träningskläderna. I duschrummet visar det sig att de dessutom har matchande duschtvål och handdukar. Själv har jag en handduk från Blodgivarcentralen och en totalt otrendig HÅRD tvål i en plastpåse. Men vi tittar inte snett på varandra för det. Vi har ju kunnat konstatera att vi alla har slitit lika hårt vid nätet, så vi har lite systerligt småprat. Idag slängde jag upp ena benet på bänken och masserade knät lite grann medan vi pratade. Plötsligt insåg jag att mina nya trosor, med väldigt speciell skärning, hade en väldigt speciell passform. Utan att jag på minsta vis har några blottardrömmar upptäckte jag att en lurvig bäver kikade fram genom benlinningen. Men det är väl sånt man får bjuda på, tänker jag?